I början är skogen helt tyst och stilla.
Sedan hör jag plötsligt allt på en gång. Det är ljudet av varje löpsteg mot den upptrampade stigen. Torra kvistar som knäcks och fallna löv som prasslar när fötterna kastar upp dem. Det är de små skillnaderna i hur foten möter marken när det börjar luta uppför, när tempot förändras och motståndet ökar. Det susar och det porlar. Det är en mjuk storm av ljud som fångas upp i öronen och skapar musik i huvudet.
Det rör sig i lövverken, bland gräs och buskar och i gruset runt fötterna vid varje steg. Det kan vara den opålitliga, svängande vinden som skapar rörelsen, eller kanske kilar något litet djur omkring och river runt i gräset. Det är ett tjockt, mörkt myller av myror i kanten längs med spåret och det är humlor som surrar från blomma till blomma i diket vid ängen.
Det är ett pipande, ett tjattrande, ett drillande, ett kvittrande i trädkronorna. Det prasslar av både löv och vingar och det skakar till i grenarna. Det är välkomnande men släpper samtidigt inte riktigt in en nykomling. Det går aldrig att komma riktigt nära utan att småfåglarna kastar sig ur vägen och de större fåglarna skrattar i träden. Ibland vågar en liten fågel komma nära, som om den samlat allt mod den kunnat uppbringa för att så snabbt den kan flyga ett varv runt mig i spåret.
Bäcken hörs redan innan den blir synlig. Vattnet forsar mellan stenarna och skapar ett djup i skogsljuden. Träbron som korsar bäcken gungar till i takt med fötternas nedslag och ger extra skjuts till stegen. Vattnets porlande hörs som starkast vid brons mitt, en stark ström av vatten forsar mellan stockar och stenar. Ljudets styrka minskar ju mer avståndet till bron ökar.
På andra sidan bäcken är landskapet annorlunda. En kulle möter upp och tvingar stegen att ändras, att byta takt, att ta emot marken annorlunda. Det känns som att uppförsbacken aldrig tar slut, förrän jag når toppen. Därifrån ser jag hur skogen ringar in ängar och fält som fortsätter bort till horisonten. Ekarnas grenar svajar i vinden, löven rasslar och fågelkvittret bildar en hejarklack när jag passerar backens högsta punkt och börjar röra mig ner på andra sidan. Med mjuka steg, i lugnt tempo tar jag mig ner från höjden, suger in friheten i lungorna och når platt mark.
Jag saktar ner och pustar ut.