Jag skulle bara doppa tårna, bara känna om det var rätt. Bara se om det var någonting för mig. Så föll jag. Med vatten till knäna ser jag ut över havet. Öarna vid horisonten kryper bort, försvinner bakom linjen mellan himmel och hav. Stranden bakom mig springer ifrån mig, bryggan jag stod på alldeles nyss är bara en prick långt borta. Under mina fötter skakar stenen jag står på.
Och sen. Storm. En våg slår i ryggen, en annan fäller mig vid knäna. Benen rivs när huvudet försvinner in under vågen. Ett ben dras bakåt, överkroppen åt sidan. Ingen luft. Jag sjunker, försvinner. Har inte en chans. Kryper längs med havsbotten. Det knakar under högerhanden och jag ser hur jag sätter handen på ett vrak som kollapsar under mig. I en ström av bubblor kastar sig ett fiskstim förbi mig innan de viker upp mot ytan. En ljusstrimma tränger sig ner bakom dem. Med rispade handflator mot havsbotten pressar jag mig upp över vattenytan, blinkar bort saltvattnet ur ögonen och ser ut över ett spegelblankt hav.
Jag blundar, skakar på huvudet, öppnar ögonen igen. Helt stilla. Horisonten har flyttat flera mil längre bort. Österut paddlar en kajak i promenadtakt längs med kusten och paddeltag för paddeltag glider den ur mitt synfält. Ovanför mig dansar en grupp svalor över himlen, som speglar av varandra. Som om ingenting just har hänt. Det droppar vatten från mina fingrar, tillbaka ner i havet. I ansiktet sticker saltet i huden och håret ligger tungt över axlarna. En extra vikt att hålla uppe. Men jag är uppe. I lugnet efter stormen står jag där, med vatten till knäna och en soldränkt strand bakom mig.
Det är upp och ner. Sen upp igen. Pulsen kommer tillbaka, någon har vridit på kranen. Tittar bakom, solen är borta. Ser horisonten krypa närmare och molnen stapla sig på varandra. Så smäller det. Vattnet sticker som pilar upp ur havet. Sveper omkring mig, river mig. Det tar tag i mina axlar och pressar mig under ytan igen. Tumlas runt, centrifugeras. Hör sorgen, känner vilsenheten. Lungorna brinner. Pressar ur den luft som är kvar. Känner botten mot skuldrorna, mot ryggen, mot låren. Borrar ner hälarna i sanden. Jag klarar det inte längre. Jag öppnar munnen, drömmer om att kunna andas under vatten. Känner luften passera genom luftrören, lungorna växa som ballonger.
Slår upp ögonen. Måste blunda för solen. Värme sveper över kinderna, torkar bort havsvattnet. Vita moln, strålar av sol och vatten runtomkring mig. I havet, i en fontän. Jag andas. Sätter mig upp, känner hur dropparna rinner längs med ryggen tillbaka till havet. Reser mig upp, sprider leendet över ansiktet medan vattnet kramar om mig.
Det är uppochner. Ett stormande lugn.